Efter en stillsam färd i delad taxi genom Ferghanadalens många tätbefolkade byar (alltså här bor fler än 10 miljoner människor !) lyckades vi få plats i en ny delad taxi för 26-milafärden upp till Toktogul. Enligt vägbeskrivningen skulle resanbli ”scenic”, då vägen går längs Narynfloden i en djup ravin. Termen ”Naryn- Highway” syftar på den del av motorvägen M41 i Kirgizistan som följer floden Naryn. Denna sträcka är känd för sin naturskönhet, då den slingrar sig genom Tien Shan-bergen och passerar nära Toktogul-reservoaren innan den fortsätter sydväst. Vägen anses vara en av de mest spektakulära i Centralasien.
Sträckan längs Narynfloden är stor och väl underhållen, med en hastighetsgräns på mellan 40-90 km/h. Förare uppmanas dock att vara uppmärksamma på vägen och landskapet, eftersom det kan vara lätt att bli distraherad av de majestätiska vyerna.
Rutten är en del av den större och omtalade Pamir-Highway, som är världens näst högst belägna väg, och förbinder städer som Jalal-Abad och Bishkek .
Så förväntningarna är högt ställda för en fin biltur. Morsning!
Vi åker i en ny stor Kia-bil med en ung pigg kille, som tycker sig vara världens skickligaste bilförare. Där skyltar visar på övergångsställen med 50-skyltar trycker han ner gasen och blåser om de saktfärdiga. Dolda högerkurvor blir perfekta omkörningsställen och på väg som i Sverige skulle vara 70-väg trycker han på i 130.
Skriva meddelanden till kompisar på Whats App gör han lekande lätt i hypersonisk fart.
Det som skulle bli en vacker färd längs Kirgizistans Grand Canyon blev en mardrömsupplevelse i 4 timmar innan vi slutligen stapplade ur i den lilla staden Toktogul (doktor på kirgiziska).
Vi stannar två nätter i Toktogul, och vandrar ner till Toktogul-dammen som är en vattenkrafts- och bevattningsdamm vid floden Naryn. Reservoaren skapades 1976 och hela Ketmen-Tobo-dalen översvämmades. Mer än 26 tusen hektar mark, 26 samhällen inklusive den stora tätorten Toktogul förflyttades och huvudvägen genom regionen drogs om. Historiska byar och 2.000-åriga arkeologiska platser är nu lagda under vatten. Vandringen ner till dammen är ca 15 km tur och retur med hundratals (!) hästar, kor och får som stillsamt njuter av frodigt gräs och härlig tystnad. Stranden är stenig men väl värt de 15 kilometrarnas vandring, med det 22-23 gradiga vattnet som glittrar vackert i eftermiddagssolen. Grusvägen dammar våra kläder så förkylda Ellika fixar lift den sista biten tillbaka till byn, där vi skakar hand med barn som vill bli fotograferade och vill veta var vi kommer ifrån. Livet här känns harmoniskt och människorna ser o-stressade ut.
Vi lämnar fina Toktogul med delad minibuss och vägen slingrar sig konstant uppåt, uppåt längs bergskedjan Talas Ala Too. Detta är en av de vackraste sträckorna på vägen med fantastiska dalar och höga bergspass. Vi stannar till en stund vid Ala Belpasset på 3.184 möh och beundrar det vita landskapet med de taggiga 4.000 meterstopparna. Vägen slingrar oss några hundra höjdmeter nedåt och kommer in i Suusamyrdalen, som är bred och platt och sträcker sig 80–85 km. Klimatet i Suusamyrdalen är kontinentalt. På sommaren kan lufttemperaturen nå upp till 30°C, medan den på vintern kan sjunka till –40°C till –45°C. Vintrarna är långa (5–6 månader) med kraftigt snöfall (upp till 1 meter). Vi ser några för säsongen övergivna yurtor och vindlar oss upp igen till Too-Ashuupasset (3.584 möh) via en kilometerlång tunnel. Vägen är nyfixad sedan något år, finansierad med japanska bidrag och är verkligen spektakulär med sina djupa raviner och lodräta bergsväggar. Idag har vi en toppenchaufför, som kör lugnt och tryggt, och vi njuter för fullt. Jag förstår verkligen varför Pamirvägen är omtalad och känd som äventyrarnas väg.
Vi far ner i smala raviner längs den Kazakiska gränsen till Bishkekdalen där trafiken står stilla och smogen ligger tung.
Bishkek är en stor stad (1,1 miljon invänare) med breda boulevarder och offentliga byggnader med marmorfasader, i kombination med många sovjetiska lägenhetshus. Staden är ung (mitten av 1800-talet, men baserat på DNA-bevis anses området nära Bishkek vara ett av de möjliga ursprungen till digerdöden under mitten av 1300-talet. Huu! Dagens huu, är den usla luftkvaliten, där vägtrafiken och koleldning trycker upp föroreningarna lååångt över gränsvärdena.
Varför gjorde då tsarryssland respektive bolshevikerna just Bishkek till huvudstad? Kanske är det så enkelt som att de betydligt större och äldre städerna Osh och Jalal-Abad inte var nåbara för makten i S:t Petersburg, med bergen och vintern som hindrade färder söderut. Inte heller kunde man dra järnvägsspår tvärs bergsryggarna, ibland är nog orsakerna ganska enkla?
Idag, söndag 26/10, är vår första mulna dag på på sex veckor och blir vår sista dag i centralasien. Alltså inte en mulen dag eller en enda regnskur på sex veckor! Så annorlunda mot vårt svenska hemmaväder.
Ellika har fått ett återfall på sin dryga förkylning, men vi tar os en tur i Bishkek med besök i den enorma Osh Bazaar, Seger-och Ektorget och folklivet i Ala-Too torget med de väldiga sovjetiska paradbyggnaderna, presidentpalatset och inte minst den gigantiska kirgizistanflaggans 10×15 meter.
Inatt tar vi flyg till Kathmandu, då landvägen känns väldigt otrygg och tidskrävande genom Afghanistan/Pakistan eller Kina. Så vi ses igen om några dagar från Nepal.
