Bussresan från Batumi till Tbilisi går vackert genom illgrönt landskap. Via små landsvägar till badorterna längs Svarta Havet in på Europaväg 60, som är en snabb motorväg genom vindlande bergslandskap och många tunnlar. Vi ser frisläppta kor överallt, ibland bara någon meter från vägen.
Vid utkanten av Tbilisi tjocknar trafiken och vi ”köar” in till stadens centrum i tokfart som övergår i klassisk kö, trots 8:a-filig väg.
Vårt fina boutiquehotell klättrar på bergsryggen i gamla stan, lugnt och tyst och vackert renoverat i ett K-märkt hus, med pigga katter som jagar och slöa, rabiesvaccinerade (!) hundar som gärna följer oss i hälarna.
Vi hakar på en ”free-walking tour”, och förundras över historia och kultur genom århundradena.
Tbilisi är en promenadvänlig och fascinerande stad med ibland breda avenyer, typ Champs Elyssees med prestigebutiker, till trånga gränder med trähus från 1800-talet.
Trafiken är ”galen”, bilarna kör ”så snabbt de kan”, och att korsa en bredare gata kräver såväl mod som snabba steg. Här finner vi två Metrolinjer som är proppade med folk oavsett tid på dygnet. Lokaltrafikbiljett kostar 7kr för en enkelbiljett. Vill du få en mustigare bild av Tbilisi rekommenderar jag boken Bristen på ljus av Nino Haratischwili, helt underbar beskrivning om livet i Tbilisi strax efter att ryssarna lämnade stan under 1990-talet.
Åsså maten: det georgiska köket är omfattande och klart billigt även på bättre restauranger. Förrätter kostar 35-50 kr, varmrätter 40-70 kr och en halvliter husets goda vin går på 50kr.
Georgiska specialiteter är bl a khachapuri (smördegsbröd fyllda med ost, bönor, potatis), chinkali (degknyten med olika fyllningar), lobio, är en böngryta. Maten kryddas ofta med bladselleri eller koriander och valnötter, och dekoreras med granatäpplekärnor.
En middag för två beställs som fyra-fem olika rätter som man delar med varandra. Med vin kostar middagen runt 250kr – för två personer. Mmmm! Mycket mer om vin blir det i kommande etapper från vinregionen Kahketi.
Vädret är ombytligt nu, vi skjuter fram vår vandring i höga Kaukasus och tar en mashrutka (minibuss) till Armenien. Först ett par dagar vid Kaukasus största sjö, Sevan, och sen vidare till Jerevan för löptävling och kanske berget Ararat?
Bussresan blev en fin upplevelse först söderut från pulsen i Tbilisi till gränsstationen till Armenien. Märklig företeelse. Ut ur bussen för säkerhetsgranskning och passtämpling på den georgiska sidan.
Vidare förbi den dyra s k taxfreebutiken och till den Armeniska pass och tullen. Så annorlunda jömfört med Eu:s öppna gränser.
På bussen igen som klättrade upp och ner som en långsam berg-dalbana. Jättefin väg som slingrade sig zig-zag längs bergsväggarna mellan 1.000 möh till kanske 2.300 möh. Lite otäckt att fördas längs gränsen till Azerbadjan där karbinförsedda soldater spanade efter ”terrorister”. På mindre branta sträckor har azererna byggt murar för att förhindra intrång (!). Så märklig konflikt som jag trots idog Googling inte riktigt fattar. Vi passerar och reser igenom azeriska exklaver inbäddade i Armenien (what???). Trafiktempot är galet. Vår chaufför kör fort och kör om hela tiden, men värre ändå-vi blir omkörda i hårnålskurvorna, där sikten är noll och kurvorna tvära. Tur att vi inte valde att hyra bil och köra själva.
Vi når till slut fram till dagens destination Sevan som ligger på 1.940 möh. Kkkkalllt, +7 grader och hård vind. Brrr. Vi avslutar en lång dag med armenisk festmåltid: Taboulleh, kött och grönsaksfräs, armenisk baklava, kaffe och lemonad, till den furstliga summan av 125kr – för två personer.
Imorgon planerar vi för jogg plus klosterbesök för att därefter värma upp oss i huvudstaden Jerevan.
