Turkiet är verkligen ett bergsland, medelhöjd över havet är 1.132 meter (jämför med Sveriges 163). Och nog skulle vi få njuta av berg!
Det blir inte alltid som man tänkt sig
På förhand skulle resan mellan Kappadokien och Kars bli resans längsta etapp. Vi lämnade Çavuṣin vid 15-tiden för bussfärd till Kayseri via Göreme. Bussen stannade förstås vid den hypermoderna, flygplatsliknande bussterminalen, 7 km från tågstationen! Haha, såklart ville vi åka kommunalt, och hade sett stadsbussen från bussfönstret. Vi travade till hållplatsen och väntade, och väntade, fyllda av tvivel, och väntade. Tjoho, där kommer, på med ryggsäckar, resväskor och upp på bussen. Och min lilla dag-rygga blir kvar på hållplatsen! F-n och alla fula ord. Så det fick bli taxi tillbaka till busstationen… tyvärr förgäves.
Åter på tågstationen för att vänta in Dogu-express (Dogu=öst på turkiska), där jag lyckligen hade en bokad liggvagnsplats. 10 minuter försenad enligt skyltarna, så avgång 01:15. Trodde vi!
Via medpassagerare och stationspersonal fick vi höra att ett godståg råkat ut för något, krockat kanske, men utan personskador.
Så vi ska åka buss i fyra timmar, och den kommer när…? Vänta och se…!
Vad gör man få mitti-i-natten? Förvånande var den lilla servicebutiken öppen hela tiden, med varm mat och dryck, ren och snygg hål-golvet-toa likaså. Massor av stationspersonal som gjorde… något. Heja TDCC (Turkiets SJ).
Jajamen, bussarna landar in 04:30 så vi äntrar på, trötta men ändå lyckliga. Ute har tempen fallit som en sten, från 28 grader till nattens bottennotering på 4 grader. Brrr.
Byte till tåg vid 9-tiden dag 2 i Demiyurt där sängplats väntade, trodde jag!
Då solen redan varit uppe några timmar, så ansågs det att ingen behövde sova. Gilla läget, Anders.
Och som vi gillade. Rälsen är dragen längs mytomspunna floden Eufrat, som ringlar 2.500 km från Turkiets nordöstra hörn ner till Arabiska gulfen. Oftast i smala raviner, ibland genom vackra kraftverksdammar, men alltid gröna och sköna. Tänk att här har människorna brukat jorden i 8.000 år.
Vi passerar byar och stora städer vi aldrig hört talas om, som Erserum, som hyser en kvarts miljon invånare, har snösäkra alpina backar högt över stadens 1.700 möh. Vi ser gröna frodiga odlingar (fint) och vi ser ett gäng cementfabriker (fult).
Vi gör ett lite längre uppehåll i lilla staden Mercan, då ett jordskalv inträffade och rälsen måste checkas (!).
Man blir tjenis med sina medresenärer, det blir prat om vart och varför folk valt sina destinationer. Och blir språkolikheterna oöverkomliga, så kan man alltid le, skratta och skaka hand. Vi kom fram till vårt dygnsmål Kars efter 32 timmar. Jippiee!
Artvin tunnlar och sjöar
Vi startade dagens resa mot havet på 1.700 möh, klättrade upp till Göle by på 2.000 meter, kor överallt som fridfullt smaskade på grönt gräs. och sen 120 kilometrars nerförförsbacke till Artvin som är ett friluftscentrum med branta dalar som formats av Çoruh-floden. Klimatet är nu mycket vått, och är därför tätt skogsklädt. Denna grönska sträcker sig från toppen hela vägen ner till Svartahavskusten . Regnet övergår i snö på högre höjder (de fick säsongens första snöfall häromveckan) och topparna är mycket kalla på vintern. Skogarna är hem för brunbjörnar och vargar.
Det som imponerande mest på oss var Coruhflodens 17 stora vattenkraftsdammarsom byggdes framförallt under de senaste decennierna.
Kaçkarbergen har en högsta topp, Kaçkar Dağı , på en höjd av 3 937 meter, och bergsplatåer på cirka 3 000 m, är bergskedjan den högsta delen av Pontiska bergen . Bergskedjan är glaciärtäckta berg som har en alpin karaktär, med branta klippiga toppar och många bergssjöar. Området förklarades som nationalpark 1994. Fritidsaktiviteter i parken inkluderar vandring , camping , bergsklättring och, i allt större utsträckning, heliskiing.
Det 67 km långa vägprojektet, som byggts i tre omgångar under 2010-talet, innehåller 41 tunnlar med en längd på 56,7 km, 17 broar. Och det för oss turister är just att de är särbyggda och inte en enda lång mörk tunnel. För vyerna är magnetiska. De är som Norges fjorder fasta mycket smalare, oftast med lodräta bergsväggar som stiger 5-600 meter upp i himlen. ”Häftgt” är ett bra ordval som beskriver dessa arkitektoniska mästerverk.
Vår dolmus) minibuss) tog sig fint ner till Svarta Havet, och vi tog oss genom den enorma gränskontrollen (tänk internationell storflygplats) till Georgien, där tusentals lastbilar köade för att ragga jobb från uppdragsgivare från båda sidor av gränsen.
Batumi
Batumi är huvudstad i den autonoma republiken Adzjarien, som har ett visst självstyre inom Georgien. Staden hade cirka 173 700 invånare i början av 2022,[1]vilket gör den till Georgiens näst största, efter huvudstaden Tbilisi
Staden ligger vid platsen för den antika grekiska kolonin i Kolchis kallad Bathus med innebörden ”djup hamn”.
Det regnar mycket i Batumi under hela året, vilket gör Batumi till den regnigaste staden i hela Kaukasusregionen, men får ändå 1 958 soltimmar per år.
Batumis genomsnittliga årsnederbörd är 2 718 mm (2,7 meter), jämför med torra Stockholms 547 mm.
Efter konstruktionen av pipelinen Batumi–Tbilisi–Baku år 1883 i Baku började stadens hamn genomgå stora förändringar. Mellan år 1897 och 1907 konstruerades pipelinen i Batumi och hamnen blev en stor hamn där Ryssland var engagerat i exporten av petroleumprodukter.
År 2023 välkomnade Batumi 3,97 miljoner besökare, varav 2,64 miljoner var internationella turister.
Vi gillar: gamla stan
Vi ogillar: de enorma hotellkomplexen som avskärmar fina staden från Svarta Havet.
Idag vaknade vi till den första blöta dagen på två veckor, men det hindrar inte Ellika från träningspass.
imorgon lämnar vi havet med buss till huvudstaden Tbilisi. Spännande med ”krusidulliskan” men vi har bra översättningsprogram, så det ska nog funka.
ნახვამდის eller på svenska: på återseende, hoppas vi ses snart igen.