Kalabaliken vid Sevans sjö, vi vandrar nästan i snö
Hu, hösten har verkligen kommit här på 2.000 meters höjd. Träden är vackert rostfärgade, människor bär täckjackor och vi tar på oss allt vi har inför vandringen till Sevanavankklostret och gärna längs den omtalade stranden.
Först ska vi ta oss över motorvägen som skär av staden från sjön via nergångna post-sovjetiska hus.
De s k resorterna är förstås även de från sovjettiden. Stugbyar gjorda av nu 50-75 år gammal plywood, torrdass och allt är stängt för säsongen.
Allt ät igenbommat. Tack och lov för det.
Vi vandrar vidare på sandiga vägar och in i övergivna, nedlagda ryska industritomter och där kommer en skolklass tonårspojkar springande.
Eh, nej, grabbarna skriketr”fascistas” och i släptåg kommer två poliser som borde kondisträna mer.. Hela skocken genskjuts av två-tre polisbilar, som faktiskt lyckas fånga ett par pojkar och trycker in dem i bilarna. Läskigt och märkligt.
Vi vandrar på genom byar där tiden stått still i 35 år, hälsar på kor och efter 12-13 km når fram till ett av Armeniens största turistmål, klostret Sevanavank från år 804. Klostret ligger numera på ett näs, en halvö som tidigare var sjöns enda ö, men (o-)skickliga ryska invånare lyckades sänka sjöns yta motsvarande ett femvåningshus. Så badparadiset är numera ett fornminne. Riktigt deprimerande faktiskt.
Jag upplever att armerier på landsbygden är fattiga. Det mesta är bedagat, prisnivån är låg, de kör sina puttrande Ladabilar, och de har nog helt enkelt inte pengar att underhålla eller förnya fastigheter eller ägodelar.
Och här vid halvöns motorvägsavfart är alla människor, mest ryssar. Klostret är numera flyttat några hundra meter men kvar står två vackra minikyrkor där turisterna flockas. På samma halvö har även premiärministern sitt sommaresidens med höga staket som skydd.
Ellika hittar en hänggunga i (!) sjön och framför ledmotivet till Titanic, symboliskt klockrent med tanke på den nedgångna stadens dekadens.
