Först, en fantastisk möjlighet som jag vill dela med dig. Inom EU surfar vi alla för samma låga taxa som hemma, men utanför EU, kostar surf stora pengar. Min operatör, Vimla, erbjöd 250 MB för 99kr. Och den surfen tog snabbt slut. Att köpa ett nytt landsunikt kort kostar i Turkiet ca 400kr. Ha, ett holländsk par tipsade om e-Simkort. Så det har jag nu (för översättningsprogram och Google Maps). Kostade $15 för 10 GB, och installationen tog 2 min. Se där, finns för en massa länder!
Tågresan från Ankaras fina gamla station till miljonstaden Kayseri är 26 mil lång och tog 8 timmar i modernt och fräscht tåg. Vi reste sakta genom bergslandskap där rälsen meandrar sig mellan bergsformationer och djupa dalar. Landskapet liknar stäpp med nu gult gräs och däremellan oas-liknande gröna lungor.
Glest mellan stationerna, tåget stannar endast 3 gånger i större städer som Kirçehir, så oftast tuffar vi fram i 50 km/h. Jordbruk är huvudnäringen i Anatolien och enorma arealer är färdigskördade av diverse säd. Bergen är otroligt mjukt rundade och de flesta har platta, hyvlade toppar.
Vi når Kayseri efter solnedgången men hinner beundra vackra vulkanen Erçiyes, som senast sprutade lava för 200.000 år sedan. Berget dominerar hela bygden och dess 3.914 meter snösäkra brutna krona, lockar utförsåkare från hela Turkiet då pisterna ligger på så hög höjd (det var nysnö redan i augusti och igår natt låg temperaturen på minus 11 grader).
Kayseri är en äkta turkstad, här frågade vi 5-6 personer om varifrån vi skulle ta buss till busstationen och fick 3-4 helt olika svar – på turkiska, förstås! Google Maps visar inga busshållplatser, så vi fär gissa bäst vi kan. Här kör turister bil med gps, så de klarar sig. Nåja, vi valde den rätta och visst kom rätt buss.
Och så iväg till Kappadokiens förtrollande klippformationer. Vårt hotel ligger i och vid en uthuggen grotta och utanför Göremes turistfyllda centrum.
Göreme nationalpark med de märkliga klippformationerna är förklarad som världsarv av Unesco redan 1985. Landskapet skapades för flera miljoner år sedan då aska och tuff (vulkaniskt damm) från vulkanutbrott täckte den enorma högslätten. Senare har väder och vind skapat de märkvärdiga formationer och figurer som man kan se i dag. Den lättbearbetade tuffstenen har utnyttjats för att i klipporna hugga ut och bygga underjordiska bostäder, grottor, lagerrum, kyrkor och till och med hela städer. Vissa når ner till 10 våningar under jorden. De byggdes av kristna på flykt från romarna omkring år 200.
Vi bor som sultaner i byn Çavușin, hos familjeägda Zen Cappadokia, i hus som delvis är inhugget i det porösa berget. Och jösses, vilka berg. De kommer i överjordiska formationer, som pelarraukar, som stelnad gyttja i mjuka former, som sagoväsen, många med uthuggna boningar/grottor högt ovanför marknivån (de boende klättrade upp med hjälp av diverse stegar. Kanske märkligast av allt, på vår vandring var vi ensamma, det var kanske för krångligt/jobbigt för våra medturister att inte ta sig fram utan bil/fyrhjuling/vespa), men många hästturer mötte vi på de mer lättillgängliga stigarna.
Den stora showen
Vi väcktes 05:30 för den stora luftballongshowen som skulle passera oss på sin resa från Red-/Rose Valleys. Och ibland tyst smygande och ibland drak-ligt väsnande kom de. Mäktigt och stort, 20 meter från vår hotellterass. I takt med soluppgången kom fler och fler och vår värd, Yesup, bedömde antalet vara upp mot 200 ballonger. Njae, kanske inte, men fint var det.
The Big ”Snopp” Run
Ballongshowen skulle därefter följas av en morgonjogg i sval temperatur och därefter en välförtjänt frukost.Ha, vi somnade om, så joggen kom igång vid 11-tiden tillsammans med dagshettan, Men ut kom vi och tog sikte på ”the Love Valley” en tur på … kanske 12 km. Vi kom till dalen/ravinen där fina stigar ledde oss till… gigantiska sten-snoppar. Va, vem, hur i… så märkligt och så roligt. Kärleksdalen är typ 7-8 km lång och vindlar sig fram i en ravin där vi oftast följde den torra bäckfåran. Så underbart och så annorlunda löpning.
Kan inte låta bli att lägga ut en film också som passar rubriken:
Jamen, då kör vi på med en till:
Besök i bergets djupa stad, gör er Anders nöjd och glad.
Kaymaklis underjordiska stad, påbörjades på 700-talet b.c, har 8 våningsplan på 85 meters höjdskillnad. Som mest bodde här 3.500 personer.
Kaymakli är ett underverk av ingenjörskonst och utrustad med allt som människor skulle behöva för att gömma sig under längre perioder. Det fanns djurstall, förråd, kök, vinmakeri och latriner. Luftschakt, förklädda till brunnar, försåg invånarna under jorden med frisk luft. Sannerligen ett märkligt ställe, väl värt ett besök.
Duvors dal i ravin så smal
På vår väg tillbaka vandrade vi ravinen duvornas dal, drygt fyra sköna kilometrar i den smala ravinen, där vildäpplen mognade tillsammans med druvor och tomater. Och överallt de många utkarvade människoboningarna, hur i hela friden kom de upp respektive ner från sina hem.
Jamen-då-så, nu har vi mer än smakat på Kappadokiens smaragder och laddar för den 19 timmar långa tågresan bort mot Turkiets östra gräns. Vi sover en natt i Kars, och sen med minibussar upp mot Svarta Havet och gränsövergången till Georgien.
Hoppas du hänger med in i Kaukasus dit vi når den 26 september med reseblogg nånstans 27-28/9.
Görüşürüz,(på återseende) som man säger på turkiska.
/Anders