Vi lämnar fina Pokhara med skön ”soffabuss”, alltså en buss med stora, mjuka biogradfåtöljer med Annapurnamassivet som fond i norr. Målet är Bandipur, en handelsby som ska ha bevarats med värdighet.
Bandipur är främst känt för sin bevarade, gamla kulturella atmosfär. Sedan 1998 är den ansluten via en 8 km lång tillfartsväg från Dumre . Fram till dess fanns det bara en opålitlig väg, som under monsunen vanligtvis inte var tillgänglig eller endast var tillgänglig med traktorer. Bergsryggen, bara 200 m lång, är knappt tillräckligt bred för att rymma huvudgatan kantad av 2-3 våningar höga byggnader på båda sidor. På baksidan av dessa hus sluttar bergssluttningarna brant och trädgårdarna är endast tillgängliga via trappor. Bandipur etablerades som en handelsplats för Newar-handlare från Bhaktapur i Kathmandudalen . De utnyttjade dess malariafria läge för att utveckla staden till en viktig station längs handelsvägen mellan Indien och Tibet . Med sig tog de med sig sitt kulturarv och sin arkitektur, som i stort sett har förblivit oförändrad än idag. Byn är liten, så vi promenixar den på en halvtimme och konstaterar att den är fin, men tyvärr lite väl turistanpassad för vår smak. Från hotellrummet är vyn spektakulär! Vi ser hela Mansiri Himal, alltså Manaslumassivet vända sin sydvästra solbelysta sida mot oss och vi bara ler.
Manaslu är det åttonde högsta berget i världen med sina 8 163 meter över havet. Manaslu betyder ”andens berg” och ordet härstammar från det sanskritiska ordet manasa , som betyder ”intellekt” eller ”själ”. Här ser vi också Himalchuli (7.893 möh) det 18:e högsta berget och Ngadi Chuli på (7.871).
Från byns view-point tillkommer Annapurnas alla toppar och österut ser vi Ganeshbergen och ända bort till Langtangs högsta topp nordost om Kathmandu. Det är som ”omöjligt” att titta sig mätt på Himalayas jättar!
Vi blir inbjudna till kvällens ”risfestival”, firande av ett barns 6-månadersfirande uppe på hotellets takterass. Pasni, även känt som rismatningsceremonin , är en av de viktigaste kulturella traditionerna i Nepal. Det är firandet där ett spädbarn matas med ris för första gången, vilket symboliserar övergången från mjölk till fast föda. Detta speciella tillfälle samlar familj, släktingar och vänner för att välsigna barnet med god hälsa, välstånd och ett långt liv.
Och som det firas. Här bjuds på nepalesisk festbuffé med hemgjort hirsvin och vackert festklädda människor bjuder upp oss till halsbrytande vild fridans. Nepaleserna är super på att fira allt som går att fira. Spontant, varmt, härligt och kul.
Tisdagens vandring gick till eco-farmaren och filosofen Sudarshan farm I dalen nedanför Band, som bjöd in oss på risfestivalen kvällen innan.
Trots vägbeskrivning nertecknad för hand och Google Map så lyckades vi gå galet. Men galet är vackert, genom prunkande trädgårdslandskap i härligt sommarväder traskade vi någon dryg mil. Bland många spännande växter beundrade jag särskilt Peepaltrödet (Ficus religiosa). Inom den hinduiska religionen har Peepal-trädet stor vördnad och betydelse för människor. Människor dyrkar trädet och utför en puja.
I de forntida Puranas har en händelse beskrivits där demonerna besegrade gudarna och Lord Vishnu gömde sig i Peepal-trädet. Sedan Herren bodde i trädet under en tid har trädet stor betydelse för människor. Därför började människor dyrka trädet och ansåg det vara ett sätt att be till guden Vishnu. Det finns några legender som antyder att guden Vishnu föddes under peepal-trädet. Flera berättelser säger att trädet är hemvist för gudarnas treenighet, där roten är Brahma, stammen är Vishnu och bladen representerar Lord Shiva.
Vi nådde till slut ändå fram till rätt adress och delade lunch och livserfarenheter med stor aptit. Spännande att höra helt andra sätt att se på världen. Sudarshan menade att roten till världens ondska och ojämlikhet beror på patriarkatet och kapitalismen. Så lösningen på i stort sett alla knasigheter som mänskligheten hittat på är att ge kvinnorna makten och att vörda och vårda naturen.
Onsdag (12/11), futtiga tre dagar återstår av vår resa på krusidulliska. Vi tog tidig morgonbuss till tidigare kungadömet Baktapur via Kathmandu, och checkar in på Shiva Guesthouse mitt i stadens centrum och i det gamla kungaresidenset Durbar Square.
Bhaktapur är en historisk stad i Nepal, känd som ”kulturstaden” och en av de tre medeltida städerna i Katmandudalen. Staden är känd för sin välbevarade arkitektur, sina hantverkstraditioner och sina festivaler, och var huvudstad under Malla-dynastin fram till 1700-talet. Viktiga sevärdheter inkluderar Durbar Square, Nyatapola-templet och Pottery Square, och den berömda lokala delikatessen är juju dhau (en sorts yoghurt).
Bhaktapur var en gång huvudstad i det större Malla-riket i Katmandudalen från 1100-talet till 1700-talet, och behåller mycket av sin medeltida karaktär, till skillnad från det mer urbaniserade Katmandu. Staden är ett UNESCO-världsarv och kallas ibland ”Levande kulturarv”.
Sista dagarna på resan blir lugna, vi strosar i de vindlande gränderna i Bhaktapurs gamla stad. Många hus repareras fortfarande 10 år efter den förödande jordbävningen 2015, men görs med varsam hand i ursprunglig stil. De återvänder gammalt tegel som vackert fasas in i nu jordbävningssäkra betongpelare, mycket snyggt gjort. På krukmakartorget drejar Ellika fram en vacker skål medan jag shoppar cashmere.
Mörkret faller över Durbar Square och vi packar om våra ryggsäckar och resväskor och laddar för den dygnslånga resan med långa stopp i New Delhi och Istanbul.
En rejäl summering av vår 10 veckor långa resa, med reflektioner och omdömen kommer som det 20:e och sista inlägget runt den 20/11. Allt gott till dig!