Vår vandring är Ellikaplanerad att gå utanför Annapurnas turistled (the Circuit, se längre ner). Vi söker tystnad och stillhet helst med boende hos familjer, och med så få andra vandrare som möjligt.
Dag 1 (måndag 3/11):
Vi tog bussen till Galeshwor och startade vandringen på 800 möh vid Gandakfloden på ledens första hängbro, och så, pang på, en ”stairway to heaven”. Vertikal klättring på 300 höjdmeter på en många hundra år gammal anlagd stenad stig (som alltså mest liknar en trappa. Bistari, bistari upprepade vår guide och bärare, Gam, som betyder långsamt. Och det fick han upprepa många gånger under vår sex dagar långa trekk.
Monsunregnen har nu äntligen upphört och vi svettades rikligt i 28 graders värme. Vi går upp genom tropisk regnskog, där allt dryper av fukt. Syrsornas orkester gnider på i 90 decibel bland bambu, trädlianer och hindu tempel.
På 1200-metersnivån når vi byterasserna där vi ska övernatta. Här har de specialiserat sig på mandarinodling, och vi bjuds på smakprov av en bonde som ser hur vi suktar. Mmmm, så oväntat och så gott.
Vi tar in våra första intryck av 8.000-metersbergen Daulagiri i väst och Nilgiri i norr. Kvällen och natten bor vi på ett home-stay i Bamskharka och delar kvällens middag tillsammans med Ambin och hennes familj. Vi bryter arm, skrattar och stortrivs, mycket tack vare svärdottern som pratade god engelska och översatte perfekt.
Dag 2
Idag går vandringen upp till Nangi, på 2.300 möh, så det blir tusen höjdmeter upp. Nu är vandringen helt annan, vi passerar 4-5 byar som alla är olika varandra. Gemensamt är att de idag gillar blå plåttak. Odlingarna ligger i stråk på den terrasserade branta sluttningen, och ligger ofta i norrläge (!). En gissning är att de därmed skonas från monsunregnens värsta härjningar. Inatt bor vi i ett ”community lodge”, som ofta är en utlandsfinansierad, vandrarhemsliknande byggnad. Den drivs av byborna som växlar värdskap och därmed ger byns invånare goa turistintäkter.
Här stöter vi på de första vandringsturisterna, en fransk läkare med dotter som bodde här i bergen för 40 år sedan, och nu lockat med sig sex andra läkare på en treveckors trekk i Nepal. Vi delar middag med dem och kryper till kojs redan vid 21-tiden.
Dag 3
Idag går färden upp till himlen. Vi ska upp till 3.300 meter till örnnästet Mohare Danda,och leden tar oss igenom en rododendronskog! Wow. Här är blomsterbusken stora träd som når upp till 10-15 meters höjd, och jag kan föreställa mig blomsterprakten i mars månad när träden exploderar i färg.
Uppåt, uppåt så plötsligt öppnar skogen upp och vi ser dagens etappmål. Anläggningen är en stor fjällstation med tre sovbaracker samt en gemensam matsal. Vi skopduschar i kallvatten och klär på oss allt vi har med oss, för temperaturen kryper snabbt nedåt när solen går ner.
Många vandrare är på plats med sina nepalesiska bärare och guider. Rikemansfasoner kanske du tänker? Ja, kanske det, men det ger värdefulla arbetstillfällen till lokalbefolkningen och taxan är ”bra betalt” (2.200 rupies eller 300kr per vandringsdag.
Här i bergen är det lagad mat som gäller. Menyn är likadan överallt:
- Dal Baht som är kokt ris med linser
- Stekt ris i olika variationer
- Nudlar
- Soppor
Och alla rätter kostar 500-600 rupies (75kr), de flesta dricker grönt eller svart te till maten.
Frukosten (liksom middagen) förbeställs och här erbjuds:
- Gröt som oftast är på havregryn
- Bröd som antingen är chapati eller den tjockare tibetanska varianten.
- Omelett, kokt ägg eller äggröra
- Pannkaka med eller utan honung
Överallt ska maten vi äter med möda bäras på ryggen av lokalbefolkningen, så vi betalar den relativt enkla och ”dyra” maten med tacksamhet.
Stämningen i matsalen är hög, kassören och tillika disc-jockeyn spelar blandad västerländsk musik ( ej nyare än 50 år, och högst upp på topplistan är Bob Dylans ”knocking ln heavens door”, så länge som turisterna är i lokalen. Bärarna samlas runt kaminen i salens mitt och en självutnämnd bärare sköter om eldningen.
Kvällen blir tidig då Mohare Dandra är platsen för att uppleva tre av Himalayas 8.000 meterstoppar och ett flertal över 7.000 meter i soluppgången (se vilka längre ner).
Och där står vi, ett 40-tal förväntansfulla åskådare. Klockan 06:23. Minusgrader i luften och frost på marken. Magiskt sticker solen upp nere i öster och bergen vitnar av solens strålar och alla utbrister sina wow, magiskt, fantastique, på sina olika språk.
Dag 4
Idag bär det nedåt, jösses, hur lång kan en nerförslöpa vara? Jo, den kan vara 1.000 höjdmeter på ett antal sträckkilometers vandring. I Nepal mäter man avstånd i tid och inte i meter/kilometer, då man alltid måste ta höjdskillnader och stigens/vägens skick i beräkningen. Nerför känns i benen och vi är glada att vi införskaffade stavar som verkligen avlastar knäna.
Efter en snabb timme når vi den första bosättningen där vi tar en kopp te, laddar mobilen och…Ellika hittar en gitarr. Vi spelar och sjunger för bonden och han jazzar loss med en Fogertylåt och förstås… ”knocking on heavens door”. Plötslig vänskap genom musik.
Idag når vi återigen den mäktiga rododendronskogen, som övergår i mäktiga Sagan-om-Ringen Enter, med skägg och rötter som slingrar sig förtrollande, så fridfullt och tyst. Löven prasslar under våra fötter och små bäckar porlar.
Sikten är fantastisk idag med endast några sporadiska moln som hänger på de högsta topparna. Vi tackar bergen och säger Namaste, då de sticker fram mellan åsar och bergsryggar.
Namaste betyder ”jag bugar mig för dig” och är en hälsningsfras som används i Nepal och andra delar av Asien. Det är också en andlig hälsning som uttrycker respekt och erkänner ”det gudomliga i dig” och grundar sig på tanken att vi är alla sammankopplade.
Idag går sista delen av leden på ”grusväg”. Det tidigare väglösa Nepal har satsat stort på att skapa ”jeepvägar”, som 4WD-bilar långsamt kan nå avlägsna byar uppe på bergsbranterna. Enligt uppgift har flera byar skapat en daglig tur ner till de större byarna/städerna på 7-800 meters höjd, ner på morgonen och upp på sen eftermiddan.
Vi ser dagens etappby, Tikot, långt där nere, och rullar snabbt dit.
Märklig iakttagelse ör att många byar verkar ligga i norr- eller östlläge på bergssluttningarna? En gissning kan vara att de därmed kommer i regnskugga för regnen under monsunperioden, och då kan behålla sina odlingsterasser bättre?
Tikot är annorlunda med alla boningshus i skiffersten och hopträngda med en meter avstånd från varandra. Byarna använder det byggnadsmaterial som de finner nästgårds. Här har man inte råd att köpa extravagans och kan/vill inte heller bära upp material till berget. Här finns en skola och vi hejar på små barn på väg hem uppåt eller neråt. Märkligt nog finns här också en bollplan, för jympalektioner, minifotboll eller andra bollsporter. Hur fick de till denna platta yta?
Alla byar är i stort självförsörjande på mat. De odlar ris, hirs, grönsaker och har ofta höns. Varje by har någon eller flera kor, kanske en buffel. Vi ser också kiwi som är på väg att mogna, papaya, trädtomater och förstås en del vi inte har en aning om. Livet i Tikot och de många minibyarna är väldigt stillsamt, barnen går till sin skola och de vuxna arbetar med sina odlingar.
Vi ser ofta blomsterarrangemang av vackert orangea Tagetes på vandringen från den gångna veckans firande av hinduiska Tihar Ljusfestivalen – som firar välstånd, djur och familjeband under fem dagar, där varje dag har sina olika ritualer.
Dag 5
Vår guide, Gam, såg inte fram mot dagens upp och ner vandring till Khibang. Leden går brant ner några hundra meter från Tikot och så vertikalt upp och så ner, upp igen och så kort ner, ja ni fattar!
Vi vandrar genom vacker skog med porlande bäckar till ”surr-surr”, ljudet av syrsor. Dagens mål Khibang, ska få en ny ”väg”, klar nästa år som är påbörjad och delvis dragen där den urgamla vandringsleden gått.
Och här möter vi mängder av bergras, som tar oss över rasmassor och välta träd. Hu, förbi branta klippväggar med fall på många hundra meter.
Med fyra vandringsdagar och flera tusen höjdmetrar är våra ben starka och vi kan njuta av den sista hela vandringsdagen. Vi bor i ännu ett fint community house, som också fungerar som ”fritids” för skolbarnen. I huset finns en liten ”affär”, där barnen handlar en godisbit. Kvällen är återigen kall och vi äter Nepals nationalrätt Dhal Bat med täckjackorna på.
Dag 6
Idag bär leden brant ner 1.000 höjdmeter, och vi avslutar vår trekk i Tatopani, som betyder ”varmt vatten” på nepalesiska. Som namnet säger
är den lilla byn med 900 invånare) känd som ett naturens läkemedel. Det finns en tro att om man regelbundet badar i en pool med 50-gradigt hett vatten i en vecka, kommer man att botas från sjukdomar som leder, hud, gastrit, nerver, ryggsmärtor, svullnad i lemmar, magsvullnad och struma. Vattnet i poolen luktar som björknäver.
Jaja, vi får väl se, vi ska i alla fall njuta en natt här, bada, vila och tänka tillbaka på den fridfulla vandringen på världens tak.
Annapurnaområdet
Annapurna har sex stora toppar. Den högsta är Annapurna I på 8 091 meter, följt av Annapurna II, III, IV, Södra och Gangapurna.
Annapurna I finns med i historieböckerna av två huvudskäl. För det första var det det första berget som någonsin bestigits över 8000 meter, av den franske bergsklättraren Maurice Herzog och hans team år 1950. På ett dystrare plan har Annapurna I också den högsta dödligheten av alla 14 åttatusen meter höga berg. Det är ett förhållande på 34 dödsfall per 100 säkra återvändanden. Det är därför de flesta går runt det snarare än uppför det.
Endast 191 personer har nått toppen (endast sju vintertid) och 52 har dött på berget.
På vandringen har vi sett följande jättar (från väst till öst):
Butterfly Mountain (topp i Daulagiri)
Daulagiri 1 (8.167)
Tampus Peak (6.012)
Nilgiri (7.061)
Thilcho (7.134)
Annapurna 1 (8.091)
Annapurna South (7.219)
Annapurna Iv (7.525)
Machapuchare (Fishtale Mountain 6.993)
Annapurna Ii (7.937)
Speciellt med Daulagiri är att den har en sydvägg som är 4.600 lodrät brant.
Annapurna Circuit är Nepals största vandringsområde med 3/4 av alla trekkingturister. Leden har röstats fram som världens bästa långdistansvandring, eftersom den i sin gamla fulla form kombinerade en mängd olika klimatzoner från tropikerna på 600 m ö.h. till Arktis på 5416 m ö.h. vid Thorong La-passet och kulturell mångfald från hinduiska byar vid de låga kullarna till den tibetanska kulturen i Manangdalen och nedre Mustang.
Jag är helt uppfylld av vår vandring, den känns lagom läng och var riktigt varierad och vacker. Den kräver friska ben och man ska inte vara kräsen på komfort. Jag upplever den bekvämare än fjällvandring j Sverige då man bor i hus, har rinnande vatten och toa i huset. Vi behöver inte bära tung mat då mat serveras nästan överallt.
Jag tänker på de miljontals (?) timmar och tusentals år som människor har byggt vandringslederna med sten som släpats och staplats som deras enda transportled.Jag känner mig ödmjuk i sällskap av de stillsamma nepaleserna som stretar på i sin vackra men ack så krävande vardag, och upplever vemod att strax lämna friden och lugnet för en mer hektisk och uppstressad miljö hemma i Sverige igen.
Jag ser risk i att detta kulturarv kommer att krympa eller till och med försvinna få kommande generationer väljer att flytta från landsbygden för bättre möjligheter i städerna eller i utlandet. Jag är tacksam over att få ha upplevt detta medan det i stort finns kvar, orört och fridfullt.