Bukhara är den sjunde största staden i Uzbekistan sett till befolkning, med 280.000 människor.
Stan är uppdelad i två områden, gamla respektive nya staden (plus den sovjetiska arbetarstaden Kogon (15 km från Bukhara). Den nya staden är som vilken europeisk stad som helst (Malmö), medan gamla staden är det historiska Bukhara. Smart och klokt, då gamla stan därmed kan behålla sin historiska särart. Här bor vi på ett fantastiskt B&B, ett otroligt vackert renoverat hus (typ minipalats) med 10 minuters promenad till de 600-1.200 år gamla moskéerna, madrasharna och torgen. Vi valde igen en ”Free Walking Tour med lokal guide som guidade oss runt i ett par timmar.
Bukhara är annorlunda jämfört med Samarkand. Gamla stans låga historiska hus med folk som faktiskt bor där ger sevärdheterna en äkthet som Samarkand saknade.
I Bukhara pågår en återkommande kultur biennal, där konstnärer från hela världen visar upp sina märkvärdigheter. Vi steg in i en historisk karavanseraj (härbärge för Sidenvägens köpmannakaravaner) och förundrades. I anslutning kollade vi även på ett tillfälligt kastrullhus där inbjudna kockar visade upp sin kokkonst.
Bukhara-regionen har varit bebodd i minst fem årtusenden, och staden har existerat i halva den tiden. Staden, som ligger vid Sidenvägen , har länge fungerat som ett centrum för handel, vetenskap, kultur och religion. Staden har varit känd som ”Ädla Bukhara”. Och ståtar med 140 arkitektoniska monument. UNESCO har listat Bukharas historiska centrum (som innehåller många moskéer och madrasor) som ett världsarv (men det gillas inte av lokalbefolkningen då Unesco ställer hårda krav på bevarande istället för utveckling.
Tillsammans med Samarkand var Bukhara epicentrum för den persiska kulturen i medeltida Asien
Staden ar historiskt sett ett framstående lärdomscentrum, känt i hela den persiska och islamiska världen. Sheikh Naqshbandis var en central figur i utvecklingen av den sufistiska orden Naqshbandi och påverkade avsevärt den mystiska sufistiska synen på andlighet, teologi och islamisk praktik.Så en mörk historisk sida: i flera århundraden var städerna Bukhara och Khiva kända som ”världens slavhuvudstäder”.
Arkitektoniska komplex
- Po-i-Kalyan -komplexet . (Stora grunden) tillhör det arkitektoniska komplexet som ligger vid foten av den stora minareten Kalân.
- Kalyan-minaret även känt som Dödens torn, eftersom det enligt legenden är platsen där brottslingar i århundraden avrättades genom att kastas från toppen. Tornet är 45,6 m högt och kan ses på stora avstånd över Centralasiens platta slätter.
Kalân-moskén som färdigställdes 1514, är lika stor som Bibi-Khanym-moskén i Samarkand. Moskén rymmer tolvtusen personer.
Lab-i Hauz- komplexet betyder vid dammen. Ensemble (1568–1622) är namnet på området som omger en av de få återstående hauz , eller dammen, i staden Bukhara. Flera sådana dammar fanns i Bukhara före sovjetstyret . Dammarna fungerade som stadens främsta vattenkälla, men var också ökända för att sprida sjukdomar, och fylldes därför mestadels igen under 1920- och 1930-talen av sovjeterna.
Bukharas ark är en massiv fästning, som ursprungligen byggdes och ockuperades runt 400-talet e.Kr. Arkens nuvarande struktur började utvecklas under 1500-talet under den uzbekiska shaybaniddynastin. Förutom att vara en militär struktur omfattade arken vad som i huvudsak var en stad som under en stor del av fästningens historia beboddes av de olika kungliga hoven som härskade över regionen kring Bukhara. Arken användes som en fästning tills den föll till Ryssland 1920.
Vatten var viktigt i det varma, torra klimatet i Centralasien , så sedan antiken utvecklades bevattningsodling. Städer är anlagda i oaser, och byggdes nära floden med vattenkanaler för att försörja hela staden. Otäckta reservoarer, så kallade hauzes , konstruerades. Speciella täckta vattenreservoarer, eller sardobas , byggdes längs karavanvägar för att förse resenärer och deras djur med vatten.
Margiljan
Med 14 timmars tågresa i 3:eklass liggvagn nådde vi Margilan på lördagsmorgonen. Fortsatt sol från blå himmel men nu 5-7 grader kyligare. Evergreen Hotel är vårt hem kommande dygnet, engelsk kolonialstil, med vacker innertrödgård där det bl a växer granatäpplen och bomull (!).
Dagen ägnade vi åt besök på en 200-år gammal sidenfabrik. Vi fick en privat rundvandring och gick igenom hela processen från att driva upp sidenlarvarna, mata dem med mullbärsblad, få dem att skapa sina silkeskokonger (de spottar ut sin tråd och använder sina sex ”händer” för spinna de minst 800-2000 metrarna tråd runt kroppen. Sen följer larvdödande, uppspinning av tråd, tvättning, torkning, färgning med sex olika naturfärger, vävning och skräddande till färdigt plagg. Allt detta görs manuellt. Inte undra på att äkta siden är dyrbart. En schal på 80 cm x 200 cm väger endast några få gram, men värmer i kyla och är svalt i hetta. Enligt sidenmästaren bärs siden endast av kvinnor, det anses omanligt om män bär siden offentligt. Hursomhelst, det här blev ett intressant och omväxlande inslag jämfört mot skådande av världsarv.
Att resa i Uzbekistan (och i Kaukasus)
Då biltrafiken verkligen är tät och intensiv, satsar staten på billigt kollektivresande.
Buss-resp tunnelbanebiljett kostar SEK 2:35, och är helt fullsatta i städernas rusningstrafik. I Tashkent hade de t o m ”pushers” som dirigerade passagerare av och på tunneltågen. Ja, de hjälpte till att trycka in folk i de fullsatta vagnarna!
Kö-kulturen är ”inte som hemma i Sverige”. Här trycker man sig fram, precis som bilisterna gör ute på gatorna. Man släpper inte fram kvinnor med barn eller äldre, men väl inne erbjuds ofta gravida och gamla en sittplats.
Hur hittar man då rätt Metro eller buss? Förstås med en app! Du skriver in din önskade gatuadress och vips föreslår den bussar du kan ta. Svårigheten blir förstås på vilken sida av gatan du ska stå på. Vi har åkt åt fel håll flera gånger.
”Ta en taxi”, säger lokalbefolkningen ofta när vi frågar om bussar. Taxi är billigt här, då bensin kostar 12kr per liter, gas (LNG), etanol, metanol är ännu mycket billigare.
Här finns en officiellt taxitjänst, Yandex, som man bokar via en app (förstås) och pris per kilometer är SEK 2:50. Det kryllar av privata taxibilar med skylt på taket och anonyma bilar som stannar och erbjuder taxitjänst. Och de är aggressiva i sin raggning med priser som startar kanske 500% högre än Yandex. Förhandlingen är enkel, de ger dig ett fånigt högt pris och du svarar med ett lika fånigt lågt pris, när de skrattar åt dig så går du iväg. De ropar ”hur mycket vill du betala?” Du upprepar ditt fånigt låga svar. Ibland accepterar de priset, och du får en hyfsat billig resa (men högre än om du bokat via Yandex).
En annan bra variant är s k delad taxi. Bil med endast en passagerare bromsar in bredvid dig och du säger vart du ska, om det är ungefär åt samma håll som personen i bilen, så är du välkommen in, till ett riktigt lågt pris.
Långdistanstågen är populära. Här finns två val: höghastighetståget ”afrosiyob”, som är landets motsvarighet till japanernas ”shinkansen”. Modernt, bekvämt och med ac, till dubbla priset av:
”Shark-tåget”, det folkliga tåget, som tuffar på i sakta mak men gör sitt jobb. Shark (som betyder ”öst”) kör med långa tågset, våra tre olika tåg var minst 15 vagnar långa och 100% fullsatta.
Biljetterna säljs online och går åt som smör i solsken. Vi bokade våra tågbiljetter en vecka i förväg och lyckades få typ de sista platserna till våra tre resor – på det långsamma tåget. Så, våra dagtåg till Samarkand respektive till Buchara fick vi varsin liggvagnsplats, där temperaturen var runt 40 grader (fönstren går inte att öppna).
På nattåget Buchara -Mariljan (14 timmar) fick vi liggvagnsplats i varsin vagn. Och förstås de sämsta. Min plats var uppe vid taket, och jag kunde fläka ut mig på 75 x 180 cm. Bara att gilla läget.
De långsamma tågen har inte air conditioning och fönstren går inte att öppna, så igen, det är bara att gilla läget.
Att resa kollektivt fungerar oftast alldeles utmärkt, men med stor packning är taxi bekvämt och billigt.