Vandring i höga Kaukasus
Klassisk dagsvandring från byn Stepantsminda till foten av glaciären som täcker berget Kazbek.
Vi steg upp tidigt på onsdag morgon för heldagsvandringen som startar strax utanför vår hotell. Vandringen är inte speciellt lång (11 km) men den lyfter oss över 1.000 höjdmeter som ska besegras såväl upp som ner. Vi startade på 1.700 möh och vandringen var riktigt brant redan från start, så pulsen steg raskt. På vägen passerar vi den vackert belägna Gergeti Trinity-kyrkan, förmodligen det mest berömda och mest fotograferade georgiska landmärket (som slöa kineser tog taxi upp till) och sen vidare mot glaciären. Så blev det inte, vi valde att vända vid trädgränsen (2.700 möh) men njöt av fri sikt mot Georgiens högsta berg (finns två högre, men de är numera i de av ryssarna ockuperade (Sydossetien/Abchasien).
Jäpp, vi är supernära ryska gränsen, så nära att mitt georgiska SIM-kort inte funkar här.
Andra dagens vandring gick sydost längs floden Terek och in i dalen längs floden Snostskali. Vandringen beskrevs i proffs-appen All Trails som 17 km lätt uppför, via 1.800 år gamla byar.
Utan mobilkarttäckning (ryssarna stör ut mIn GPS/mobil), och Googles ”påhittade” leder/vägar om, blev det några tossiga vägval.
Vi tappade leden och på en seg landsväg lyckades Ellika fixa lift några kilometer till den märkliga skulpturparken.
Inbäddat i den lilla byn Sno, ligger ett utomhusgalleri med stenskulpturer som kallas Snos stenhuvuden. Skapade av den självlärda skulptören Merab Piranishvili, hyllar dessa stenhuvuden framstående georgiska poeter, konstnärer författare, och till och med Jesus Kristus.
Kul, men inte fantastiskt. Under hela vandringen hit hade vi ett franskt par framför oss, som vi lyckades träffa på i parken. Bl a berättade de om sina turer och att de reser tre månader varje år (!) någonstans i världen. Jösses.
Vi fortsatte till lilla byn Sno, som var en fin medeltidspärla med vackra hus i skiffersten, handlade lunch i byns affär och vände tillbaka.
Hehe, och här börjar äventyret. Vi vandrar några kilometer längs flodvallen. Stannar för lunch vid flodbanken, och ser… ett brudpar, som tar selfies! Hur i hela friden kom de dit? Vi vandrar vidare och så, vår fina flodbank tar plötsligt slut. På höger sida den strida floden och till vänster en stillsam bäck.
Jaja, bara att kliva ur skorna och vada på. Efter hundra meter, ännu en bäck!
Över den också in mot ett stängslat gärde. Vi tar långa benet före det korta över ett staket, och är inlåsta, men hittar till slut ett hål ut. Nya bäckar korsar vår väg, vi möter frisläppta hästar, undviker havtornsbuskars törnen och når ut till stora landsvägen mot Stepansminda och Ryssland.
Vroom dundrar bilar och långtradare förbi och Ellika lyckas få lift sista två kilometrarna in till vår by.
Vi är i en spännande geografi med flera tusen år av mänsklig historia.
Folken i Kaukasus , är en mångfaldig grupp som omfattar mer än 50 etniska grupper i hela Kaukasus. En kombination av rysk söndra-och-härska-taktik och dåliga skördar ledde till massmigration, vilket förvärrade konflikter om markanvändning . Det ryska inbördeskriget bidrog ytterligare till att lägga grunden för framtida etniska konflikter i Kaukasus.
Detta är huvudförklaringar till varför det alltid krigats i Kaukasus. De många minoritetsfolken har levt autonomt i sina bergsdalar, utvecklat sin kultur och sina språk, men har genom årtusendena tryckts in i ”starka mäns gränsdragningar.
Och detta ger att historiska händelser präglar minoritetsfolkens vilja till autonomi eller att ”inte tillhöra” numera Ryssland/Azerbadjan/Georgien.
Jag skriver detta från Kazbegi som är inträngt mellan nuvarande Sydossetien/Tjetjenien, där sydossetierna vill gå ihop med bröderna i Nordossetien, och tjetjenerna vill vara ett självständigt land.
En dag kommer förstås även Ryssland att splittras och jag ser framför mig ett fasligt fajtande om minoriteternas krav på antigen självständighet eller tillhörande. Jösses, vilken krutdurk.
Vi fick till två dagars fin vandring i Höga Kaukasus och är nu redo för vinkultur i Kakheti.
Telavi
Telavi är den största staden i Kakheti och ligger bekvämt beläget i den bördiga Alazani-dalen. Telavi är bland de äldsta städerna i Georgien och var en viktig handelsstad redan på 100-talet. Ibland var den huvudstad i ett oberoende Kakheti, vid andra tillfällen tillhörde Telavi kungariket Georgien.
Rädslan för mongoliska, osmanska eller persiska erövringar oroade staden länge. Kloster i Kakheti byggdes på isolerade platser och snart började man tillverka sina egna viner.
Trots all denna historia känns Telavi faktiskt ganska modern. Större delen av den nuvarande staden byggdes på 1600-talet och renoverades sedan 2018.
Centrum har en avslappnad atmosfär och har massor av bra restauranger och kaféer. Vi upplevde staden som … italiensk eller kanske fransk, promenadvänlig, grön och avslappad nad. Bl a besökte vi:
BATONIS TSIKHE
Batonis Tsikhe betyder Batonis slott och är en av de äldsta byggnaderna i staden.
Batonis Tsikhe byggdes på 1600-talet av kungen av Kakheti. Det var en tid av maktkamper och politisk oro och slottet genomgick ett antal förändringar under de följande åren.
Batonis Tsikhe blev ett stort komplex med kapell, badhus och palats. Allt skyddat av tjocka murar och runda vakttorn, som finns kvar än idag.
JÄTTEPLATAN – ÄLDSTA TRÄDET
Jag blev förvånad över att få veta att en av de bästa sakerna att göra i Telavi var att titta på träd. Det gigantiska platanträdet bakom Batonis Tshike påstår sig vara det största och äldsta trädet i Georgien.
Platanen i Telavi uppskattas vara över 900 år gammal. Den har en massiv stamomkrets på cirka 12 meter och en höjd på cirka 40 meter.
Trädet har kulturell och historisk betydelse i lokalsamhället. Det har bevittnat århundraden av händelser och har blivit en symbol för Telavis arv. Enligt en populär legend brukade kung Erekle II av Kakheti sitta i skuggan av detta träd och fatta viktiga beslut för sitt kungarike.
Många traditionella hus i Telavi har träbalkonger och intrikat snidade träornament. Dessa dekorativa element ger en touch av elegans och hantverk till arkitekturen och gör Telavi till en så charmig stad att vandra runt i. Den skiljer sig också från andra städer i Georgien.
TELAVI-BASAREN
Telavi-basaren är utomhus men under ett vackert tak. Det är en livlig och färgstark marknad och här kan du prova Churchkhela som är en unik georgisk sötsak gjord genom att doppa nötter (vanligtvis valnötter eller hasselnötter) i en blandning av druvsaft och mjöl. Resultatet är en läcker och seg godisstång som är perfekt när du blir sötsugen. Kakhetiska Mtsvadi är en variant av den populära georgiska barbecuerätten
Med Ira på tur, vi deltar i vinkultur
Visst har vi läst på om att Georgierna var bland de första att tillverka vin tedan för 6.000 år sedan.
Och Kakheti är regionen där det mesta och bästa vinet produceras. Dåklart att vi ville veta mer och helst delta i:
Rtveli
Georgiens druvskördefestival – en hyllning till händer, hjärtan och vin
Varje höst, när Georgiens vingårdar i regioner som Kakheti förvandlas till guld och karmosinrött, samlas familjer och vänner för den traditionella skördefestivalen som kallas Rtveli. Över hela landsbygden fylls luften av skratt och folksånger när människor plockar druvor, känner den svala saften på sina bara fötter under druvtampningen och andas in doften av jäsande vin. Generationer förenas av värmen från gemensamma fester och glädjen över skörden. Detta vill vi vara med om!
Vi bokade vår Rtveli med Irakli, ägare till Rostomant Marani, som bjöd på en heldag fylld med druvplockning (5 lådor med druvan Rkatsiteli), picknick ute vid vingården. Sen till vinmakeriet inne i Telavi där vi fick trampa våra druvor (blev 30 liter), som sen ska ner i en traditionell qvervi (lerkärl under jorden) för jäsning i 7 månader.
Vi fortsatte upp till köket där mamma Ira gav oss en praktisk lektion i tillagning av Georgiens nationalrätt khinkali, alltså dumplings, som vi fyllde med kryddstark köttfärs.
Rtvelin avslutades med festmåltid på våra khinkali, mtsvadi (BBQ-kött på spett), färskost, såser, bröd, aubergine och en massa historier om och från Georgien och Sverige. Naturligtvis provade vi Iraklis vita, röda och söta viner och även hans hembrygda chacha, som är namnet på georgisk grappa. Morgonen blev till dag som blev till eftermiddag och sen kväll, och ett fint minne för livet.
Rtvelis historia är lika gammal som Georgiens rykte som ”vinets vagga” och sträcker sig cirka 8 000 år tillbaka till den neolitiska eran. Arkeologiska bevis visar att georgier tillverkade vin i qvevri (lerburkar) så tidigt som 6 000 f.Kr. Under århundradena blev druvodling och vinframställning mer än jordbruk – de blev själva identiteten för familjer, byar och den georgiska nationen. ”Rtveli” betyder ”skörd” på georgiska, och det finns mer än 500 inhemska druvsorter i Georgien, varav många skördas under Rtveli.
Ägaren till vårt hotell i Telavi hade till Ellikas stora görtjusning, en gitarr som skräpade på en hylla i vsrdagsrummet. Spelar du, frågade vi? Han skakade på huvudet, så vi tig ner den och konstaterade att en sträng var av, köp en ny, då stämmer vi den åt dig, sa vi. Och … vid avresan kom han glädjestrålande med en ny sträng på plats. Jag stämde gitarren och vi spelade upp Louis Armstrongs underbara ”What a wonderful world”, . Alex blev så lycklig att han fyllde en colaflaska med lokal ”konjak” som tack och färdkost.
Den här dagen här blev nog kronan på vår Georgiska tid, nu siktar vi på helt andra upplevelser i Uzbekistan, med start i huvudstaden Tashkent.
Hur upplever du resan så här långt? Skriv gärna en kommentar, eller maila mig på anders@globalrunners.se, vore toppen att få feedback på bloggen, såväl ris som ros tar jag tacksamt emot!
Hej och på återseende från mitt första ”-stanland”!